♥ Agnes Angelica 100707 ♥

Ja folket. Det är 1 år sen jag och Jens träffades. Helt sjukt vad det har hänt mycket saker och vad tiden har gått fort. Jag minns dagen som igår. Helt magiskt. Han satt där som sänt från ovan och bara log! Min älskade prins vad du förgyller mitt liv, eller vårat liv! Om några dagar blir vi tre, och tiden har gått fort. Men vad gör det? Jag är lyckligare än någonsin tillsammans med dig och det känns som vi alltid varit tillsammans. Allt har en mening sägs det :D

Jag älskar denna Herre från solen, månen och tillbaka igen! Han är mitt allt och han är min bästa vän.

Så idag ska det bara vara en mysdag med god midda, film och ett kramkalas. Vi ska nu dom sista dagarna till att ta vara på våran ensamtid tillsammans för snart blir det inte lite uppenbart att kanske ligga två timmar i soffan och bara va. Så nu ska vi mysa oss less på varandra (vilket inte kommer gå) för att få vara nära Jens är det absolut bästa som finns.


Mina förvärkar har iaf avtagit (?) äre möjligt, vill hon inte komma ut? Nu gör det bara så jävla fruktansvärt ont i ljumskarna! Jag grinar av smärta. Jag vrider mig snart ur skinnet. Huvudvärk kommer till och från men med råd av doktor = Ta en alvedon och lägg dig, det borde hjälpa mot ljumskarna med.
Denna jävla alvedon... Att kroppen aldrig blir imun mot det pillret är en jävla under.

Imorgon ska ja till BM, eller jag ska ringa och får förhoppningsvis en akuttid. Så då ska jag återigen prata av mig lite och ställa mina sjuka frågor! haha

Har nu dom sista dagarna även drömt om förlossningen, på riktigt alltså. Att jag ligger och föder. Jag drömmer om hur värkarna är och hur Jens ser ut och hur han mår. Och det kommer vara så jobbigt att se han sitta där, maktlös och rädd. Frustrerad över att inte kunna ta bort min smärta. Det pratade vi om i badet häromdagen btw. Jag frågade om han hade ställt in sig nu mentalt, eller så gott som det går iaf. Och det hade han. Han hade gått igen allt bit för bit flera gånger. Han va mest oinställd på hur han skulle tackla min smärta. Se mig ligga där och ha svin ont och att han inte kan hjälpa mig! Jag sa till han att det behöver han inte oroa sig för. Det finns andra som tar hand om min smärta. Men det kommer bli en upplevelse av dess like. Och vi längtar. Jag börja bli skit rädd men det är väl så. Man tro man är kaxig och klarar av det, men när det väl är dags då vill man slå ihop bena och gå lugnt och fint därifrån :D

Nä lite mellanmål på detta!