♥ Agnes Angelica 100707 ♥

...

Ja inte vet jag, men det känns som ett lugn har kommit över mig!
Jag vet att allt kommer bli bra i slutändan och att jag kommer klara av allt!
Jag har mina perioder, men det får man ha.

Vissa dagar är bättre än andra och det är dom bra dagarna jag lever på.
Jag får skratta, jag ska skratta, jag måste skratta.
Jag får grina, jag måste grina!

Men allt tar sin vändning. Jag klappar mig själv på axel och försöker förklara att jag kommer klara av detta. Jag är inte ensam. Jag har fina fina människor runt mig som finns och stöttar mig.




Imorgon är det vård konferans och det ser jag fram emot väldigt mycket. Ha trevligt med mina fina arbetskamrater och bara få vara, jag kan gråta med dom om jag behöver och jag kan skratta från hjärtat om jag vill.


Hela min värld har rasat men jag bygger sakta sakta upp den igen. Jag tar bit för bit och lever för dagen. Jag tänker inte planera nått en vecka framåt utan det får tiden utvisa.
Jag måste hålla en god min ingör Agnes, hon ska inte se mig arg, ledsen, besviken eller sårad!
Jag håller emot men när det kommer så kommer det.
Men så ska det vara.
Alla ska få kunna vara ledsen, man är ingen stål människa som klara allt..
Ett tag trodde jag det själv. Jag tänkte aldrig på mig själv i första hand utan alla andra ska ha det bra och må bra. Sen hur en annan har det, det tar man sen! Men det går till en viss gräns, sen orkar man inte mer.
Behöver jag gråta på ica, så gör jag det! Vem ska dömma mig? Och varför ska ja bry mig?

Bara för att man är 25 år och har barn så är man inte vuxen, jag är någons barn och jag behöver gråta hos mina föräldrar. Jag kommer alltid vara deras lilla tjej även när jag är 50!


Alla människor har känslor och dom är ingen annans lik.
Man sörjer på helt olika sätt och så ska det vara.
Man bearbetar allt som händer runt omkring sig på olika sätt, det ska man alltid acceptera. Det finns inga dåliga sätt!

Det finns ingen som är som DU
DU är unik