♥ Agnes Angelica 100707 ♥

Ja gårdagen för mig var mycket känsloladdad.. ojoj
Det jobbigaste va nog att ja fick åka ensam och försöka berarbeta allt ensam. Det va massa information och beslut som skulle fattas.. Och idag vet ja knappt hälft av det som sa..
En sak ja aldrig kommer glömma och speciellt inte läkarens ansiktsutryck va nog när han berättade att ja förmodligen inte kommer få tillbaka min gapförmåga till 100%..

Ja bröt ihop. Tårarna ran och ja kände hur förbannad ja vart. Ja frågade då hur ja ska göra. Han sa då, - ja jag vet ju inte hur vi ska fortsätta ens, Eftersom smärtan du beskriver går helt åt andra hållet än vad ja hade förväntat mig.  
Åhh vilken ilska. Ja va så arg och lessen att ja frös, och ja kan säga att det va säkert 18 plus i örebro igår.
När ja gick igenom stan i örebro kom alla frågor. Alla frågor som ja skulle ha ställt till läkaren. Men som ja inte gjorde eftersom ja hade fullt upp med att acceptera det som han sa. Men ja fick iaf lite svar på mina frågor och ja tro nog att det va skit jobbigt för läkaren att behöva berätta hur läget egentligen låg till. Och ja är tacksam att ja tillslut fick veta att det inte kommer kunna bli bra till 100 %. Så slipper ja nu gå runt o fundera på det.

Men nu äre dax att börja med anmälningen och massa papper som ja skrivas och brev samt en summa..
åhh det är ju skit jobbigt. Ja vet att pengar inte är allt, men just nu känns det som att ja skiter i pengarna, ja vill bara kunna gapa som andra, samt kunna äta vad ja vill!
Men ändå vill ja ha pengar för allt lidande ja har gått igenom samt alla höga summor ja ha lagt ut på behandligar och resor och all tid ja ha lagt ner på att försöka rätt till misslyckandet.
Och sen vill jag av hela mitt hjärta att ingen annan ska behöva gå igenom det ja ha gjort.

Och ja vet att andra har haft det värre.. men för mig va det skit jobbigt. Det värsta ja någonsin kommer att gå igenom, en smärta ja aldrig kommer att glömma...

Tänk att inte kunna gå ut på flera veckor för man ser ut som en boll. Inte kunna äta. Knappt få i sig vätska, personalen fick ge mig massa piller så fort ja skulle göra nått.. Ja grät mig igenom nätterna ja låg på sjukhuset för ja tyckte livet va skit. Jag fick så fruktansvärt mycket kortison att ja inte ens kunde ha kläder på mig. Samt massa lugnande som ja dock tycker va fel att ja fick eftersom ja alltid va drogad på ett eller annat sätt. Så ja kunde lixom inte acceptera hur ja såg ut förens ja kom hem. Och Magnus som då va hemma med mig måste ha haft det skit jobbigt. En gråtade sambo som det inte ens gick att prata med nästan eftersom ja inte kunde prata. Utan bara försöka trösta. Jag är evigt tacksam till han, som gick igenom detta med mig. Ja hade aldrig klarat det utan han. Eller hans familj, samt min familj.

Nej nu orka ja inte skirva mer.. haha
Livet går vidare och idag mår ja rätt bra, efter alla omständigheter känner ja att ja få acceptera och fortsätta leva som ja gör idag.
Men på ett sätt hoppas ja dom kan genomföra operationen som ska återställa allt, iaf så ja kan få upp förmågan till att gapa lite till. Men det är ju en historia i sig.. hahaha

Nu ska ja mysa på balkongen en stund till innan ja ska hoppa in i duschen =)
samt punga modern på lite pengar.. =) haha

Ha en undebar dag gott folk.
Puss o Kram