♥ Agnes Angelica 100707 ♥

Har en knas nojja. Det kryper i kroppen och jag känner mig illa till mods vad jag är gör/tänker på.
Jag kan säga att jag har haft det så större delen av graviditeten. Jag kan bli äcklad av människor. Jag vill bara jrypa ut skinnet när jag tänker på vissa. Varför blir det så? Jag blir galen av det. Det känns som jag är psykiskt sjuk! Nått jag inte kan rå för men det finns ändå med, hela tiden.
Jag kan inte ge nått exempel heller för det går inte att förklara på en bra och rimligt sätt. Jag ahr bara berättat för Jens egentligen och verkligen gått in på det. Han fattar kanske, men har nog ändå svårt att förstå. Är vi på fotboll och någon sätter sig bredvid mig börja jag vrida och vända på mig och får som panik. Jens ser det så vi brukar byta plats eller flytta på oss.. Det är så obehagligt för det är nått jag aldrig haft problem med tidigare. Jag hoppas vid gud att det är hormonerna och att det försvinner. Annars måste jag helt seriös ta hjälp.

Nä jag vet inte vad ja ska göra. Vi har nog provat allt. Jag har varit ifårn folk så så mycket som möjligt och insåg att det inte funkade. Så då skulle vi "träna" lite så då gjorde vi saker hela tiden där det fanns folk, och det funkade inte heller. Saken är den att jag kan inte sluta tänka heller på det. Eller nja ja vet inte. Det går inte att förklara så vi lämnar det nu.

Men där är nog en anledning till att jag inte har träffat eller hört av mig till folk. Och när jag väl träffat någon har det varit jobbigt. Jag har bara velat åka hem och har oftast blivit sjukt ledsen på kvällen eller direkt i bilen på väg därifrån.
Familjen går bra, för där finns min trygghet men det är hon andra som det är "problem".....men det finns personer jag tagit avstånd ifrån och det gör ont, eftersom dom inte vet nått. Det känns även som om att jag inte riktigt kan ta mig itu med det just nu med tanke på att det snart är dax för annat. Ska jag ge det en tid och se om det blir bättre efter förlossningen och när allt har lugnat ner sig, eller ska jag försöka redan nu att bearbeta det?
Varför jag inte gått ut med det tidigare är nog för att jag egentligen inte har fattat att nått är fel. Jag har inte accepterat det eller kanske varit besviken på mig själv eftersom jag inte berättat nått för någon. Förutom Jens, och det hade jag nog inte gjort om han inte såg hur sjukt dåligt jag mådde där ett tag.


Är jag otrygg i livet eller håller jag på att "gå in i väggen" eller kanske till och med håller på att bli sjuk i huvudet?

Nä nu ska jag berätta nått annat. Va som sagt ut igår på AllStar och käkade samt kollade på fotboll men några av Jens kompisar... Helt awesome!

Jag njöt av utelivet för en stund, men sen kändes det dumt på nått sätt när jag satt på en krog, höggravid och några ut sällskapet drack öl och resten av AllStar va aspackad. Jag kände att mitt ansvar som mamma va mycket lågt... jag vart stressad! Är det normalt eller håller jag på att insjukna i en allvarlig psykisk sjukdom? Är jag för nojjig?

Oj va kl vart mycket, jag måste käka nått och börja här hemma innan jag lessnar och skiter i det totalt.