♥ Agnes Angelica 100707 ♥

Jaaa, eller hur va det? :O
Nja, jag är inte allt för tacksam över dom iaf. Jag är faktiskt livrädd för dom. Why? Jag gillar dom bara inte. Dom är inte det snyggaste som finns.

Alla man pratar med säger att; Ja men det kommer nått vackert med bristningarna.
Ja det gör det, ett kärleksbarn som vi längtar så sjukt mycket efter.
Men jag då? Om jag inte trivs med mina bristningar. Ska folk kalla mig knäpp och ego då för att jag klagar över dom? Nää det är väl ändå mitt beslut och mitt tycke att jag absolut inte gillar dom och är så sjukt äcklad redan nu av mina få bristningar jag har fått.

Jag bli rent ut sagt förbannad. Jag visste att jag skulle få brustningar, men det är ju inte så allvarligt att jag vill dö. Men jag vill ändå ha det sagt att jag gillar inte mina bristningar och det äcklar mig. Sen få alla andra tycka att det är vackert, men jag trivs inte med dom. Jag är ju van min kropp och hur den såg ut innan jag blev preggo.

Är det fel att tycka så? Fel att tycka illa om sin "nya" kropp man får efter man fött barn? Det är ju ändå Jag som ska leva med den. Nää jag är som lite lätt förbannad över den där bristnings perioden.

Jag ångrar absolut inte att jag är med barn, nej nej nej. Snarare tvärtom. Men det är allt runt i kring som är jobbigt! just nu

Mitt humör och mina känslor tar över mig och styper mig känns det som. Jag grinar dagligen och vill bara stanna upp mina känslor och försöka få tillbaka kontrollen. 
Men det går inte. Det gör ont i bäckenet, lungorna, ljumskar, rygg ja you name it. 
Jag klagar hela tiden. Jag är trött och det börja närma sig förlossningen.

Det är panik panik. 
Jens få som sagt ta mycket här hemma. En preggo kvinna men tvångstankar av städmani samt en ständigt hungrig, trött och elak fästmö! 

Jag sabbar allt mellan oss när jag sätter igång, och man ser på han hur han verkligen sväljer och sväljer och tar allt. 
Jag till och med stör hans sömn vissa nätter. Härom natten fick han kliva upp och massera mina vader kl 2 för då stod jag inte ut längre av krampen samt myrkrypen. Sen inatt då när jag skulle upp och kissa som vanligt för 8.de gånger innan halv 2 så ligger han i soffan med endast en filt och sover. 

Trött som jag är så glömmer jag han på vägen tillbaka, av någon sjuk anledning. Jag lägger mig och sover konstigt nog fram till 6. Pigg som man vart gick jag ut o bäddade ner han lite för jag kunde inte sova mer så jag ville se på tv. När kl är strax vid 8 hämtar jag han och då frågar jag varför han gått. Jag har tydligen varit som en vulkan, rört, vridit, kastat, och dragit så till slut lessnade han. 

Men jaa, jag tro att jag ska sova på soffan istället så han få sin sömn när han jobbar. :D det kan ja erbjuda mig till att göra. Men jag vet att det kommer sluta med att han säger nej och jag ger med mig sen ligger han där ute själv.

Vi ska fixa en större säng iaf, det är våran prio plan. 
Min 140 (?), tro ja det är. Ja det kanske inte vara 120. Så ja min 140 räcker dock inte till oss. Så näää, 200 * 200 skulle man ha haft. 

Nä nu måste jag lägga mig ner för nu trycker det på.