Jens och Agnes, min älskade underbara!
Ni är mitt allt, ni gör min dag.
Min fästman är den underbaraste och den vackraste människan som finns.
Våran dotter är den absolut vackraste varelsen som finns.
En liten liten flicka som ger oss allt vi behöver.
Kärleken till sitt barn är obeskrivlig.
Våran dotter ska jag gå genom eld och vatten för.
Ett band som en mor har till sitt barn är ett band ingen kommer kunna klippa.
Agnes är mitt liv och jag viger det till henne.
Nu kommer inte jag eller någon annan i första hand, utan nu är det min lilla Agnes som är det som kommer först.
Ofta kan jag ligga och bara titta på henne, smeka hennes kind och bara le. Hon är våran.
Vårat troll är nu 10 veckor och hon utvecklas för var dag. Hon skrattar med hela ansiktet och gör sig verkligen hörd om hon inte trivs i situationen som är just då. Hon är en glad tjej som skrattar och är nöjd för det mesta.
Hon är världens mamma gris men det är jag med, världens Agnes gris. Jag vill hålla hon i min famn hela dagarna och jag vill gärna att hon kryper in i mig så jag aldrig behöver släppa taget.
Hon sover med oss i sängen för det känns tryggast så. Jag vill ha henne i sängen föralltid men det kommer inte gå, därför har jag hon där nu! Folk säger det är konstigt att man har barnet i sin säng... WHY?!?!?!? Det är ju hur mysigt som helst. Jag anser att jag vill ta vara på den lilla bäbis tiden man får. Det går fort, så innan man ens hinner blinka så sitter hon där på sitt rum med sina tjejkompisar och leker. Plus att det känns konstigt om hon ligger i sin säng. Jag menar hon kommer från ett "ställe" där det varit varmt och trångt! Varför ska hon redan som "ny" börja vänjas att sova i sin säng? Nää gud, hon ska föralltid sova mellan oss om jag så ska tvinga henne!! Hon behöver närhet till miljoner när hon är så liten som hon är. Visst har hon vissa nätter sovit i sin säng men då har jag sovit dåligt eftersom jag inte har samma kontroll som när hon ligger i sängen med oss. Är det fel? Sen när hon blir 5-6 månader kanske det är en annan sak att hon ska ligga i sin säng. Men just nu så funkar det bra med att ha henne i sängen och hon trivs och vi älskar det!
Jag vet av ett par nyblivna föräldrar som redan från fösta dagen lägger sitt barn i sitt eget rum! För att dom ska vänja sig... vänja sig till vad? Att få vakna upp ensam när man inte vet ett dugg, man är som sagt ny till världen och det är inte alls samma trygghet i ett rum/säng som i mammas/pappas famn/säng.
Ni få rätta mig om jag har fel, men jag tycker verkligen sånna människor ligger lååångt under flötet.
Ett barn behöver trygghet, värme och kärlek.
Sen en sak är vi noga med och det är att vi inte ska buffa hon till natten. Vilket funkar kanon. Hon lägger sig i sängen med oss, äter och somnar nästan driekt.
Sen på dagarna så är det en annan sak, men då är det dag. Då buffar vi rumpan och hoppar omkring, och det är av den anledningen att hon håller sig vaken så länge som möjligt (2-3 timmar) och blir därav ÖVERTRÖTT! Då buffar vi hon och hon får sova i våran famn eller i vagnen om vi är ute. Men hon är så van dessa rutiner nu så, så fort vi lägger ner henne när hon somnat så vaknar hon och vill vara vaken. Om hon nudå inte somnar i vagnen eller i bilen.
Så just nu är vi inne i en lite fight med att hon ska somna i våran famn och sen fortsätta sova när vi lägger ner henne. Det funkar ibland och ibland inte. Men barn är barn och man får nästa leva efter deras behov när dom är så pass liten.
Sen finns det garantera folk som inte gillar mitt eller vårat sätt men jag gillar inte deras sätt heller.
Man gör det som känns bäst för en själv och det som är bäst för barnet.
