Livet rullar på i vanlig ordning. Det är upp och ner på både gott och ont. Att man inte kan styra över sina tankar det är en sak men att försöka hejda dom när dom rusar iväg en annan sak. Jag försöker att tygla mig genom att intala mig själv att det jag just nu tänker är fruktansvärt..men det är som om att jag verkligen inte kan stoppa det utan jag låter tankarna ta över!
Jag flyter bara med. Samtidigt som gråten närmar sig och jag försöker bita ihop gör ju inte saker bättre. Jag gråter när jag är ensam. Men det känns att jag verkligen inte orkar gråta mer. Jag gråter enbart för att tankarna har tagit över mig. Och det är bara tankar, det vet jag! Jag vill inte ha dessa tankar inom mig jag försöker och försöker men jag orkar inte. Så fort jag får en sån tanke göra jag nått, nått för att få nått annat att tänka på.
Men i längden orkar jag inte.
Jag klarar inte av tanken, jag kan inte hantera det..jag beter mig som om att jag blivit paranoid.
att något så litet kan bli så stort!
Jag flyter bara med. Samtidigt som gråten närmar sig och jag försöker bita ihop gör ju inte saker bättre. Jag gråter när jag är ensam. Men det känns att jag verkligen inte orkar gråta mer. Jag gråter enbart för att tankarna har tagit över mig. Och det är bara tankar, det vet jag! Jag vill inte ha dessa tankar inom mig jag försöker och försöker men jag orkar inte. Så fort jag får en sån tanke göra jag nått, nått för att få nått annat att tänka på.
Men i längden orkar jag inte.
Jag klarar inte av tanken, jag kan inte hantera det..jag beter mig som om att jag blivit paranoid.
att något så litet kan bli så stort!
